En frågvis höstdepression

 
Känner mig så rastlös, förr var jag full av energi, jag ville göra saker, nu om dagarna känner jag bara för att sova, vill inte ens sitta vid datorn längre, tycker inte det är kul, förr var det ett intresse, nu är det bara ett verktyg för vissa saker. Jag vill inte fota, skriva, rita/måla, gå ut och gå, umgås med folk osv.. Allt känns så, jag vet inte, inte roligt helt enkelt, jag saknar mina vänner, det kan jag inte neka till, tycker det är synd att jag snart tappat kontakten helt med vissa människor och ändå gör jag ingenting åt det, ingen ork till det..
 Jag vet inte, men det känns som att det är höstdepressionen som smygit sig på utan förvarning, det är jobbigt, men jag får hoppas på att den försvinner lika snabbt som den kom, nu när snön för första gången falligt. Fast det är klart, snön gör mig bara ännu mer deprimerad då jag hatar vintern, måste ju säga att jag bor helt klart på fel ställe.
Dagarna är långa, allt för långa, jag sover så länge jag kan, men vet att jag måste upp, upp och söka jobb.. Jobb.. något som får mig att bli stressad mer än något annat, att alltid känna en press i kroppen som inte försvinner, man sover dåligt, äter illa och tappar lusten på grund av att det gnager i bakhuvudet. Det är inte lätt, jag vill jobba, ta mig inte fel, det är bara det att det inte är så lätt, jag är rädd, rädd att göra bort mig inför människor jag inte känner. Jag må vara social när samtalet väl kommer igång, men fram tills dess är det svårt. Alla säger "Vad är det värsta som kan hända? Inget, precis." Men det är inte fullt så enkelt, i alla fall inte för mig.
 
Det känns som att jag inte är säker i mig själv, jag är inte nöjd med hur jag är som person, jag ser inte ut som jag vill och det känns som att jag har en hjärna av en 6åring som vill leka i sandlådan, om det vore fullt så enkelt, på den tiden fanns det inga bekymmer om att göra bort sig in för andra, då var man liten och ingen hade några förväntningar om en, inga krav ställdes förutom att vara barn och äta upp all mat på tallriken, de var kraven som fanns.
 
Nu när man är "vuxen" så ska man ta sig ann alla möjliga uppgifter och människor förväntar sig att ALLT ska gå som smort, att man ska veta allt och att man ska ta ansvar för allt som händer runt omkring sig. Det är inte fullt så enkelt.
 
När människor ställer frågor som "Vad tycker du om att göra? Vad vill du göra i framtiden? Vilka är dina drömmar?"
Mitt svar blir en tystnad som nästan känns pinsam, jag svarar lågt "Jag vet inte" som att jag ska veta hur framtiden ser ut, som att jag ska veta mina mål i livet när jag knappt börjat leva, jag har inte fått chansen att utforska det som kallas "Livet". Hur ska jag då kunna veta?
Jag förstår inte.
 
Allt börjar när man går i 9:an och man ska välja "sin framtid" igenom gymnasiet, hur ska man kunna veta? Det är sällan en person, kille eller tjej tänker "Ja men det här är mitt framtida yrke!" när dem väljer sin "utbildning" som de sen inte kan göra något med. Tanken som far igenom ungdomars huvuden när man går i 9:an är att man vill göra något man tycker om att hålla på med eller lära sig om, det vill säga ett ämne eller ett intresse som finns i ens vardag.
 
Och ändå, när man gått dessa 3år så vet jag fortfarande inte vad jag vill göra, vad mitt liv ska bli av, jag har en utbildning inom dem hårdaste brancherna i världen och jag vet att just nu vill jag INTE jobba med det. Så vad var det för vitts för mig att gå denna utbildning? Jag förstår inte..
 
Jag känner så många människor som har intressen de inte kan lessna på? Hur går det till? Varför är det så roligt? Jag förstår inte, jag tappar lätt intresse för saker, det går i perioder, upp och ner.
 
Jag är inte ens säker på vem jag är längre, är jag något som andra vill att jag ska vara eller är jag mig själv? Det är fråga och det är bara jag själv som kan svara på det, men jag är osäker.
 
Lessen att vi får läsa ett så deprimerande och frågvis inlägg, men bloggen är till för mig och jag skriver av mig.
 
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0