Sitter ute på rast, både ruff och jag sitter med datorerna i knät, pratar inte utan skriver, har musik i öronen och så kommer ronny och ragge upp i min spellista, haha, komiskt att brorsan ens laddat ner det här. Sitter och lyssnar på musik ifrån svunna tider som min bror laddat ner för många år sedan. I alla fall, helt plötsligt kom en tanke upp i mitt huvud, kärlek. Det var vad som kom upp i mitt huvud. Visst man kan gilla någon men kärlek, hur vet du att du är kär? Får man en sån där känsla i kroppen? Eller är det bara något man bestämmer sig för att man är? Det var länge sen jag hade den känsla nu, välidgt länge sen.

Jag trivs som singel, att man inte behöver berätta för nån vart man är eller gör, man kan bara vara och gå och komma som man själv vill utan att någon ska bli lessen, svartsjuk eller arg. Men ändå är det något man saknar, man känner sig ensam ibland, speciellt kalla vinterkvällar, då man sitter där med en påse popcorn inlindad i täcket sittandes framför tvn där det visas nån tragisk kärleksfilm.

Alla hjärtans dag närmar sig, den mest patetiska dagen på hela året, jag menar wtf? Alla hjärtans dag? Är det meningen att alla som är ensama singlar där ute ska må dåligt och alla som har någon ska spendera denna "speciella dag" tillsammans och njuta av den andras närhet och mysa till ordentligt, vf kan inte alla dagar vara så om man är så kär då? Och vi singlar är väl olyckliga nog som det är? Eller hur? För sanningen att säga så mår man faktiskt som bäst när man har någon man kan hålla kär, någon man kan ringa, umgås och skratta med.

Men det är svårt, man vill liksom inte bli tillsammans med vems om helst, man vill ha den där känslan i kroppen, i magen att det här, DET känns rätt.
Jag är trött på att jaga kärleken.. Nu får den fan komma till mig och inget annat.